Berge i Visalia, Kalifornien. Foto: Gus Nevarez

Tankar om tävlingsnerver

KrönikaCatharina Berge hävdar att hon har världens sämsta tävlingsnerver, samtidigt har hon kört världens hårdaste lopp. Hur går det ihop?

När jag var liten älskade jag Bamse. Jag minns speciellt när Lille Skutt skulle ut och flyga och han var så rädd att han skakade. Lille Skutt frågade Bamse varför han ville ha världens fegaste kanin i flygplanet och Bamse svarade att Lille Skutt var världens modigaste kanin, eftersom han gjorde det han fruktade mest.

Kanske är jag världens modigaste cyklist, eftersom jag har världens sämsta tävlingsnerver.

Jag märkte tidigt av att tävlingsnerverna var ett problem. När jag gick i åttan på den Internationella skolan i Bryssel hade min storasyster redan gjort sig känd för sin löpning. Man såg med förväntan att lillasyster Berge verkade ha potential. Visst kunde jag springa, men snart märkte jag att jag inte bara blev nervös inför loppen, utan mådde riktigt dåligt. Efter en tid beslutade jag mig för att aldrig tävla igen.

Senare kom jag in på veterinärlinjen i Uppsala. Jag sprang i skogen, cyklade och åkte skidor, men höll mig borta från tävling. Några gånger sprang jag Lidingöloppet och eftersom ingen visste att jag var där blev det en spännande personlig utmaning och jag blev inte nervös.

I början av detta årtusende var jag i USA och hade hittat vägcykling. Jag blev upptäckt och uppmanad att tävla och på något vis lyckades man övertala mig till att köra några väglopp.

Jag cyklade på en alldeles för stor cykel, med växlar på ramen, en hjälm som hängde ner över ögonen och i en stor fladdrig t-tröja. Det blev lite uppståndelse när jag började vinna lopp.

Jag tävlade en säsong, men under säsong två frågade jag mig själv varför jag fortsatte då jag inte mådde bra. Jag beslutade mig, igen, för att sluta tävla då jag insåg att tävlandet inte hade något att göra med min passion för cykling.

Våren 2001 började Reed Finfrock (ultracyklist och RAAM-veteran) att prata om Furnace Creek 508. Han frågade om jag ville köra loppet och eftersom jag inte visste vad FC 508 var tackade jag ja. För sent insåg jag att det var världens hårdaste 48 timmars lopp på 80 mil.

Det förvånade mig att jag inte var nervös. Jag insåg att det här loppet inte var ett lopp mot andra utan ett lopp mot mina egna gränser. Jag insåg också att de andra medtävlande inte var konkurrenter, utan vänner. Varje cyklist som kom över mållinjen behandlades som en äkta vinnare.

I juni 2005 stod jag på startlinjen till RAAM. Jag och 25 män skulle försöka ta oss från Stilla Havet till Atlanten non-stop. Jag kände mig lugn, detta var ett lopp mellan mig och kontinenten.

Jag behöver inte tävla mot andra. Det viktigaste är att jag älskar att cykla.

Så vare sig du är tävlingsmänniska eller vardagsmotionär, Bamse eller Lille Skutt, är du lika fantastisk. Du är en vinnare om du är nöjd med ditt lopp, om du kan sluta loppet eller utmaningen med ett leende och säga ’Jag hade en bra dag och jag hade roligt’.

Det är inte km/timme som avgör hur du presterar utan om du ger ditt bästa av dig själv och behandlar dig själv med respekt, medkänsla och kärlek. 

1 kommentarer till artikeln

1986 • Skärholmen
#1
25 mars 2013 - 09:06
Du är en stor inspiration Catharina!
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.