En söndag på Lidingö

Tillbaks igen på Lidingö. Inte fulla distansen den här gången, men bra nära.

Väldigt fina förutsättningar inför loppet, +5 grader, soligt och vindstilla.

Skönt att stå på startlinjen nästan helt utan förväntningar. Tänker att det är en resa mot målet i augusti, att det ska vara ett kvitto att jag är på rätt väg. Att jag vill känna hur höjdmeter känns i benen. Om jag ska vara helt sanningsenlig så ligger tanken att 5-tempo funkade senaste det begav sig på Lidingö någonstans i bakhuvudet. Hur skulle det kännas om jag kom in långsammare än senast?

Gemensam start med fulla distansen på Lidingövallen. Första varvet på IP och hela första km gick rätt långsamt, men när fältet väl spridit ut sig var det egentligen aldrig trångt. Det var den klart största skillnaden jämfört med Lidinglöloppet, att det fanns tid att se sig omkring och inte bara försöka missa medlöpares fötter.

I övrigt är sträckningen i många delar densamma men lite omvänt. Abborrbacken kommer efter 6 km, vilket såklart gör den mer hanterbar, men det är fortfarande drygt 40 höjdmeter innan man är uppe.

Tuffade på i ganska behagligt tempo första milen och kände inget egentligt motstånd förrän i stigningarna mellan 10-11 km. Efter det var det lite småknixig löpning ner mot 12 km på brant och smal stig.
Nästföljande 6 km var i princip platt, men sedan kom andra varvets samtliga höjdmetrar mellan km 20-24.

Blev rejält trött i stigningarna efter 21 km och mötte min `Abborrbacke` där. Efter den långsamma delen började snittfarten krypa ner mot 5, vilket kändes rätt drygt, men benen började svara igen efter 23 km och efter en fartökning jag kan vara nöjd med tog jag rätt många löpare sista kilometrarna.

 Nu vet jag hur knappt 400 höjdmetrar under drygt 2 timmar känns i benen. Hur kommer då 2100 att kännas?

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.