Varför anmälde jag mig?

Så sakta det gick igår, och så tungt det kändes... Och idag har jag träningsvärk?! Inte ens efter ju-jutsuns monsterfyspass kände jag mig så här tilltufsad! Vad har jag ställt till med? Varför anmälde jag mig till Stockholm marathon egentligen?

Jag är för tung och för otränad. Det är inte så att jag inte försökt tappa vikten jag lade på mig efter graviditeten. Men jag tappar intresset efter ett tag, det bara rinner ut i sanden. Varför jag tappar intresset för viktnedgång vet jag inte. Jag kanske har så mycket på min planhalva att jag gör prioriteringen att vikten får vänta, omedvetet? 

Är det klokt att låta det okunniga undermedvetna fatta viktiga beslut?

Kurserna jag går är viktiga, arbete är viktigt, katterna är superviktiga, träning är superviktigt, familjen och barnen är superviktiga, trädgården är viktig, läsningen är viktig, mina målningar är viktiga, mina sagor och berättelser är viktiga, min musik är viktig, kampsporten är viktig, mina spel är viktiga... Hur prioriterar man när allt känns så viktigt?

Vikten, i sammanhanget, känns inte betydelsefull förrän jag ska träna och upptäcker hur tung och klumpig jag känner mig. Och det är sannolikt där problemet ligger, jag tar inte vikten på så stort allvar eftersom så många andra saker är viktiga. Inte viktigare kanske, men viktiga. Och jag har inte plats för många viktiga saker. Eller har jag det?

Skulle jag kunna effektivisera på något sätt så att jag faktiskt kan klämma in en viktnedgång också? För det kräver eftertanke, planering och en viss energi för att genomdriva en viktnedgång. 

Ska jag överleva Stockholm marathon behöver jag tappa åtminstone 10kg till. 

Om inte det är viktigt vet jag inte vad som skulle vara det...

 

4 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
26 september 2020 - 06:55
Äsch! Du verkar ju vara en jäkel på att genomföra saker när du bestämt dig! Går det att "lura sig själv" med nya argument? Vikten är viktig för att... orka göra _allt_ det andra du vill, helt enkelt? Heja!
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#2
26 september 2020 - 09:05
Det är nog det som är felet, jag har inte bestämt mig. Slutade röka hundra gånger för evigheter sedan, lite halvhjärtat och misslyckades kapitalt varje gång.
När jag väl bestämde mig var det inte så svårt. Det var obekvämt och så förstås, men inte svårt.

Jag får helt enkelt bestämma mig för att det är viktigt, och ta kommandot.
Det är viktigt för att jag säger det.

Tack Monica!
Annika
1979 • Sverige
#3
27 september 2020 - 08:38
Fokusera på det som känns superviktigt och försök sålla bland sånt som bara är viktigt. Och framför allt: Se till att DU är superviktig! Inte din vikt. DU.

Nu har jag förstås ingen som helst aning om hur din strategi för den här viktminskningen ser ut, men för mig har det gällt att hitta de där knepen som gör att man egentligen inte behöver hålla på och ändra på en massa saker. Att följa nån diet går i några dagar, men sen blir man sugen på det man brukar äta och så är det kört. Min lösning har varit att helt sonika "stänga köket" vid 18-19 på kvällen och sen öppnar det inte förrän tidigast 14 timmar senare. Vips försvann allt det där "jag är lite sugen"-ätandet.

Ja, och att börja träna för maraton förstås ;)

Hoppas du hittar nåt sätt som funkar för dig! Lycka till!
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#4
27 september 2020 - 11:39
Generellt kan man väl säga att jag äter enligt periodisk fasta, ätfönster öppnar 13 och stänger 21. High Protein Low Carb i de bästa av världar, men på sistone har det varit HPHC. Lite för mycket vanligt bröd, och om jag tar fram matvågen, sannolikt lite för stora portioner för att gå ner i vikt. Jag får sjukt ont i magen och andra obehag av för mycket fett, så just det reglerar jag noga oavsett allt annat.

Jag tog ett tag och gick ner strax över 10kg när jag slutade amma, men sen stannade vikten på strax över 80kg och jag har inte bråkat med det åt något håll. Status quo för vikten fungerar i vardagen, men inte när jag vill träna.

Jag önskar nästan att jag drack läsk och åt godis och kakor, för då skulle jag ha några enkla förbättringar där. Min svaghet är ädelostar, riktigt mörk choklad (den godaste jag någonsin ätit var Lindt 100%) och kaffe.

Min priolista är ett helt kapitel egentligen, jag tror jag förstår vad du försöker säga. Problemet är att när jag fyllt på listan med mina måsten och allt superviktigt är listan för lång. Så allt som oftast faller sådant bort som kräver ett stort engagemang och energi. Målar för sällan t ex, fastän jag tycker det är fruktansvärt roligt. Sjunger och spelar ännu mer sällan. Läser nästan bara kurslitteratur, och redan det känns som ett måste. Jag som älskar att läsa.

Viktnedgång i sammanhanget är inte roligt. Det är roligt att ha gjort det, det är underbart när man är klar. Men det är banne mig inte roligt att göra det. Fast om jag ska överleva Stockholm marathon kvalar det väl in på listan, inte som något kul eller viktigt utan ett måste. För 80 pannor är för mycket, när nästan 39% av det består av dövikt.

Sorry för lång utläggning, tack för råd och tips! :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.